För snart en vecka sedan var gubben och hämtade hem båten. Den ligger fint nu på landbacken utanför huset. Det har putsat och fejats flitigt av gubben och den stora dottern. De mindre barnen har åkt på semester med sin mor och styvfar.
Vår största son kom på besök med sin hoj. Måste ju kolla in båten ordentligt! Som mamma är man nog ganska jobbig för en hojåkande 20åring? Nerverna kryper utanpå kroppen när man hör om trafikolyckor. Jag brukar kasta mig över telefonen och kolla så min store lille kille är oskadd. Stackars pöjk tänker ni säkert?! Japp så är det att ha mig som mossa. Nu hör det till att för lite mera än en vecka sedan hörde jag talas om en trafikolycka i stan. Det var sonen som berättade detta faktiskt. Jag hade själva missat det på både radio, tv och i tidningen (vilket tillhör ovanligheten). Nja.... det var ju inte min son som varit med.... men väl han kompis.... Jag fattar mig inte på denna olyckskorp till kille.... han har banne mig lyckats med det mesta.... blivit på körd och skadad när han körde moppe och nu med hoj. Det är ju inga små olyckor han är med om heller. Han klarar livhanken med en hårsmån medans hans fordon blir totalkvaddade. Hans skyddsängel måste ha ett hektiskt arbete!? ;0)
Men ngt som känns tryggt är att nästa gg (som vi hoppas aldrig blir) det är översvämning så har vi i alla fall vår egen lilla ark att ta skydd i....
Ha det gött tills next time..... (lite utrikiska där... ;0) )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar